By Mats Larsson Gothe

Anders Eliasson var en mästare i det sätt han lät rytmen samarbeta med de melodiska intervallen i sin musik. Det sätt varpå han kunde ladda musiken med energi hade att göra med sättet han arbetade med antingen de betonade eller de obetonade slagen i takten. Något jag är ganska övertygad om att han lärde sig i sina studier av Palestrinas vokalpolyfoni (studier för Valdemar Söderholm och tidigare Uno Sandén). 

Valet att antingen använda den betonade taktdelen (i 4/4-takt: slag nr. 1 eller 3) eller att ”kamouflera” slaget genom att binda över det till en obetonad taktdel (i 4/4-takt: slag nr. 2 eller 4) kräver en utsökt musikalisk instinkt – helt enkelt stor musikalitet. Anders Eliasson besatt detta.

I tillägg till detta använde han de olika musikaliska stämmorna på ett sätt som alltid lät dem arbeta tillsammans på bästa möjliga rytmiska vis. De kompletterar alltid varandra ur den aspekten. Man får en känsla av att den mycket duktige schackspelaren Anders Eliasson är i arbete och väger varje musikaliskt ”drag” utifrån var den bästa musikaliska energin kan uppstå, i stämmornas rytmiska samspel med varandra.

För att belysa detta med exempel kommer jag att använda mig av hans stråktrio, ”Ahnungen”, från 2012/2013. Det verk som kom att bli det sista han fullbordade.

Jag hade vid den här tiden fått det hedervärda förtroendet att överföra Anders Eliassons handskrivna partitur till en datoriserad utskrift av noterna. Detta gjorde att jag på ett unikt sätt kunde följa kompositionsprocessen på nära håll.

Jag kommer att utgå från en första utskrift jag gjorde av stråktrion och jämföra den med det slutgiltiga resultatet. Därigenom kan jag peka på händelser som – utifrån vad jag sagt tidigare – visar på tonsättarens intentioner att förbättra den rytmiska energin i musiken.

Det första handskrivna manuskript jag erhöll från Anders Eliasson var komplett noterat med i stort sett allt på plats, dynamik och artikulation, fram till takt 214. Därefter var det i första hand tonerna som var inskrivna, med en grundläggande rytmisk utformning. Det är från denna punkt jag kan studera hans arbetsprocess. Som jag i inledningen talade om var mitt intryck att han ville hitta den optimala rytmiska utformningen av sitt material för att ge musiken bästa möjliga energi och flöde.

Ett första exempel är takt 227 (i taktanvisningar utgår jag från det slutgiltiga partituret, GE 12262, utgivet år 2013 på Gehrmans Musikförlag AB).

I den första versionen jag fick såg takten ut på följande vis:

Anders gjorde ett tillägg som laddar frasen med större energi:

Man kan också notera att det som är violans fjärdedelar i den första versionen får utföras av cellon i den slutgiltiga versionen. Sådana byten mellan stämmor förekommer ibland och kan ge intrycket av att det är stämföringen i sig som är det viktiga, inte alltid instrumentets färg, vilket för tankarna till J.S.Bachs ”Kunst der Fuge”, där stämmornas utformning i sig utgör konstverket.

Nästa exempel är hämtat från takt 276. I första versionen såg den ut så här:

På ett karaktäristiskt ”Anders Eliasson-vis” spetsade han till rytmiken på följande vis i den slutliga versionen:

Vad som blir mer och mer tydligt är att de rytmiska ”byggstenar” Eliasson arbetar med är åttondelar – antingen i par om två och två, raka jämna åttondelar, eller som tre, i form av trioler. Dessa kan sedan kombineras på olika sätt, i sin rena form eller överbundna till varandra i olika kombinationer.

Ett belysande exempel i sin rena form är takt 265, som i violinstämman består av en åttondels-triol följt av två raka åttondelar. Intressant är att den första versionen består av enbart fjärdedelar. Det är som att Eliasson först lägger ut harmoniken och därefter utformar rytmik och melodi enligt det man nästan kan kalla för verkets rytmiska urcell, åttondelar i triol-form eller som jämna, raka sådana.

Takt 265 – första versionen och i dess slutgiltiga form:

    

© Mats Larsson Gothe